En historia som inte hänt än

Den här historien visar hur vi tror att Flighter kommer att upplevas av en seglare.


Flighter ligger snällt och blänker på sin ljusgrå trailer. På andra sidan av den glittrande solgatan ligger Fjäderholmarna som snart kommer att seglas igenom. Seglet ligger torrt under kapellet. Man rullar lätt fram båten till rampen där den skall riggas. Medan man riggar kommer folk nyfiket fram och snackar medan utrustningen plockas i ordning. Seglet träs in i likrännan och läggs fastspänt med en gummilina så att det går lätt att hissa ute på vattnet. Inne i klubbhuset kan man byta om och fylla vattenflaskan och med lite tur erbjuder sig en av pensionärerna att bjuda på nybakt rulltårta eller hjälpa till med sjösättningen.

 

Båten rullas ner i vattnet och puttas ut till flytbryggan där hon får ligga medan trailern flyttas från rampen. Med den långa, kraftiga paddeln glider hon snällt ut och runt 90-100 grader innan flytrodret fälls ner. Nu är det enklare att vricka sig ut en bit. Vinden ligger på från nordväst så det går fint att segla ut ur hamnen idag. Främre T-foilen och flytrodret fälls ner så att båten kan vrickas upp i vindögat. Flytrodret, eller vrickrodret, är en unik konstruktion som bara finns på Flighter och gör vrickningen effektiv. En snabb hissning, avlastaren i kolmastens topp krokar i enkelt. Rodret vrickar ner båten åt babord och seglet fyller. Seglet formar en vackert mörk och lite genomskinlig högsmal pelare. Snabbt accelererar hon upp i några knop. Utanför bryggorna är allt i ordning och båten balanseras på endast mittskrovet utan nämnvärd vågbildning eller porlande ljud. Det blåser mer nedanför det rivna Lidingöbro Världshus. På väg dit fälls båda bakre T-foilen ner genom att man puttar i dem och trycker ner dem med en fot. Klick. OJ, vad stadigt det blev! Vi testar att ge lite klaff på främre T-foilen. Det lyfter alltid ganska lätt fram så vi testar även bak i lovart. Jorå, det lyfter. Då är det dags att låta flottörerna bestämma. De två bakre är redan i. Den främre släpps ner i vattnet och alla tre klaffarna dras med en kontrollina ner i sina lyftlägen. Direkt lyfter hon med nästan perfekt synkronisering mellan de tre vingarna. 6 knop blev plötsligt 10. De vita vingarna syns tydligt några decimeter vatten under sig. Länsen ner mot sundet mellan Fjäderholmarna föregås av en gipp utanför de tegelröda taken och träfasaderna.

 

I gippen tappar man några knop och om man oförsiktigt klampar ut till sidoskroven kan de ta i vattnet med ännu lite mer farttapp. Efter några gippar har man förstått att giren skall göras snabb ner till plattläns och seglaren skall i gippögonblicket vara bakom skotskenan på nya lovartsidan. Nu kan rörelserna bli försiktiga och gärna med hög precision för maximal utgångsfart efter gippen. Vinden har ökat så det är ingen risk för att hamna i flytläge. Båten bara vill upp på tå, nu kan man röra sig fritt ombord och flottörerna håller flyghöjden. Att sätta sig på relingskanten känns som att sätta sig på en motorcykel. Den ger vika, men håller emot. Ju fortare det går, desto hårdare blir kanten. Seglaren jobbar med styrning och skot för att VMG skall bli så bra som möjligt. Man har massor att tjäna på att lova rejält och ta sig till en närliggande vindby. I sundet är det 5 knop, det gäller nog även för segelbåtar som inte gör vågor. Förlåt då!

 

Vi kryssar upp till bron via den stora kajen i Dalénum. Stolt lägger vi ett flygande slag tätt utanför gästbryggan. En pettersonnare håller på att knytas fast på insidan. Slagen är såklart inte lika smidiga som gipparna, men i den här vinden går det om man gör rätt. Upp till vindögat skall svängen vara lång, farten går inte ner så mycket när seglet trycker på de bakre rodren i deras vinkel mot lä. I slagen gör riggens luftmotstånd att förskeppet blir lätt. Därför skall seglaren ta vägen framför masten i slaget. Framme vid mastfoten finns två linor som kontrollerar rorkulten, en för styrbord och en för babord. Samma funktion finns på sb och bb reling. De kan användas i manövrer för att hålla ordning på svängradien. Väl över på andra sidan skall båten direkt ner på dikt bidevind och lite lägre. När hon känns stabil kan man känna på höjden. Det känns tydligt i rodertrycket när seglet luftas för mycket, dessutom hänger båten lite åt lovart när man har för dåligt tryck och åt lä när det går onödigt fort. När GPSen säger 13 knop ligger man helt rätt i normala förhållanden. Skotvagnen behövs sällan för att parera byar, den kan man sätta fast i mitten eller något över mitten. Seglet är ju placerat onormalt långt bak relativt den fasta delen i lateralplanet. De bakre vingarna som styr båten tar det mesta av sidobelastningen. Därmed blir rodertrycket hårt och seglet följer med ner åt lä när man lovar i en by. Att hela seglet både får en direkt förflyttning åt lä och en vinkelförändring gör att justeringarna i styrningen påverkar trycket väldigt snabbt och mycket. Man behöver bara ge efter lite i armen när rodertrycket ökar av vindtrycket i seglet för att balansera VMG. Det är lite tungt att hålla i styrningen och på längre bogar är det värt att spänna gummiservot. Gummiservot är en gummilina som spänns efter behag så att styrningen blir neutral om man så vill. Med denna inställd på neutralt rodertryck kan man få båten att segla själv under korta stunder.

 

Efter någon timmes seglande är det besättningsbyte. Hamnkapten blir sur om man seglar över 10 knop in i hamnen så det får gå lite lugnt till. Helt utsläppt segel ger en behaglig resa förbi bryggnocken, fortfarande flygande. Nere i flytläge och uppe i vindögat krokas fallet av och seglet dimper ner och surras med gummilinor med plasthakar. Alla T-foil fälls snabbt upp med linor och båten vrickas in till flytbryggan.